Ikväll har jag varit på bio. Malin lurade med mig för att se New Moon.
Det var vi två, och femtielvatusan fjortonåringar.
När filmen börjar sitter det två rader fram en liten tjej och skriver sms (härligt lysande skärm).
Bakom oss hamnar tio (lät det som) tjejer som fnissar och i första 10 minuterna av filmen yttrar orden "men snutten" "åh, älskling", "asså, jag älskar honom. jag verkligen gör det. asså jag ääälskar honom. på riktigt".
Jag försökte koppla bort det i hopp om att de kanske skulle fastna i handlingen och överge allt namnkallande. Men icke. Till slut blir Malin något irriterad, vänder sig om och ber dem snällt att hålla käften (power).
Och det blev faktiskt tyst. Inte heller några fötter i huvudet eller popcorn i håret.
Resten av filmen hade jag ont i ryggen, träsmak i rumpan och bortdomnade ben. Gäspade hundra gånger och kände mig som den äldsta surfittan på jorden.
Jag gillar att ligga hemma i soffan och se på film. Bio är helt klart överskattat. 90 spänn kostar det också, pffs! Rena rama rånet. Men filmen var faktiskt bra. Tror jag.