Jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig ikväll. Förra året var ju så enkelt. En pyjamas.
I år känns det som att en något mer sofistikerad klädsel önskas. Vem som nu skulle klaga vet jag inte, jag själv kan hända.
Strunt samma.
Gott Nytt År alla mina bloggläsare, vilka nu det kan tänkas vara.
Lustigt egentligen. Att 2010 började med ett nyårslöfte att teckna mer och söka till konstskola.
Istället hamnade jag på universitetet, bor i Åkersberga och har en massa nya vänner som är lika flummiga som jag (måhända att de varit mer flummiga om konstskolan hade blivit aktuell, weell - I won't ever know will I!).
Tjejen innan oss i kön står och pratar i mobiltelefon. När hon kommit ända fram till kassan och ska betala inser att hon glömt lämna korgen. Hon sträcker sig då, utan att säga ursäkta, rakt över pappa som håller på och packar upp sina varor - och låtsas som om han inte finns till. Sen fortsätter hon med sitt.
Mikaela och jag diskuterar hur otrevliga människor kan vara. Hur svårt är det att säga "ursäkta" lite då och då? Hur ofta är det inte människor ilsket tränger sig förbi och grymtar (med förutbestämda tankar om att jag enbart står i vägen för att jävlas, inte att jag möjligtvis inte har ögon i nacken - though I wish), istället för att snällt ursäkta sig och ge mig en sekund att flytta på mig.
Några minuter efter min och systerns diskussion (gubben framför otrevliga bruttan hade tydligen glömt lägga fram sina kuponger...) ställer jag mig och lutar mig mot korgstapeln. Från ingenstans rycker någon till sig den översta korgen vilket gör att jag blir både paff och håller på att tappa balansen. Vänder mig snabbt om och ser en tant med sur uppsyn. Även denna gång blir det jag säger "ursäkta!", fastän det tusan inte var min uppgift.
Men tack o lov behöver jag inga high horses att sitta på. Gör hellre rätt för mig (eller henne).
Men vad är grejen? Föddes de med onda tankar?
Varför inte höra efter vad alla andra människor verkligen tycker innan man förutbestämmer sina medmänniskors tankar och avsikter?
Aja, de är nog bara osäkra.
Kände iallafall precis som pappa - att man skulle åka hem och sova om det var så här dagen skulle se ut.
Observationen finito. Satt på Södra Sjukhuset i 40 minuter. De förespråkade två timmar, men jag fick tuppjuck. Kände mig uttittad där jag satt på en bänk med ett block i handen och ivrig uppsyn. Kan ju hoppas att jag såg ut som en viktig journalist som skulle sätta dit sjukvården för dålig service, mer än bara som en fanatisk och störd student som försökte göra ett dåligt fältarbete.
Nu har jag pluggat sen 9 och min hjärna behöver mat. Men jag har ingen mat. Senaste dagarna har jag levt på vatten, banan och frukostmackor. Mår illa av allt ätbart och vill bara åka hem.
Men nu har jag suttit och bläddrat i så många böcker och så mycket papper att jag är tokig.
Var tvungen att räkna ut hur mycket vi egentligen läst sen start.
På 13 veckor har vi alltså plöjt igenom 12 engelska böcker samt 14 artiklar (varav medellängden är cirka 20 sidor) + där emellan haft tid för två tentaskrivningar + en veckas hemtenta.
Plötsligt tycker jag inte det är så underligt att man aldrig har tid med någonting annat.
Uggh.
Men snart, snart, snart är det "jullov".
Dock har jag en känsla av att pluggeriet kommer befinna sig även under denna vecka.
Men det skiter jag i, för jag längtar hem.
Så mycket.
Så mycket att jag gjorde en sån där man blir så glad av, och som jag bara inte kan hålla mig från att göra varje år. Låt mig presentera: Familjen Bergstedt/Olsson.
Ingen inspiration någonstans för att skriva hemtenta.
Men så vid elva (efter att ha glott på datorskärmen i en halvtimme utan att en tangent blivit intryckt) fick jag tokryck, skuttade upp, städade hela lägenheten och dansade runt till Ella Fitzgerald.
Nu känns allting genast mycket bättre, det snöar ute, är fredag och faktan inför andra frågan är insamlad.
