boxbeat

Det är så lustigt. Hur vissa människor fungerar.

Pappa, Mikaela och jag stod på Coop.

Tjejen innan oss i kön står och pratar i mobiltelefon. När hon kommit ända fram till kassan och ska betala inser att hon glömt lämna korgen. Hon sträcker sig då, utan att säga ursäkta, rakt över pappa som håller på och packar upp sina varor - och låtsas som om han inte finns till. Sen fortsätter hon med sitt.

Mikaela och jag diskuterar hur otrevliga människor kan vara. Hur svårt är det att säga "ursäkta" lite då och då? Hur ofta är det inte människor ilsket tränger sig förbi och grymtar (med förutbestämda tankar om att jag enbart står i vägen för att jävlas, inte att jag möjligtvis inte har ögon i nacken - though I wish), istället för att snällt ursäkta sig och ge mig en sekund att flytta på mig.

Några minuter efter min och systerns diskussion (gubben framför otrevliga bruttan hade tydligen glömt lägga fram sina kuponger...) ställer jag mig och lutar mig mot korgstapeln. Från ingenstans rycker någon till sig den översta korgen vilket gör att jag blir både paff och håller på att tappa balansen. Vänder mig snabbt om och ser en tant med sur uppsyn. Även denna gång blir det jag säger "ursäkta!", fastän det tusan inte var min uppgift.

Men tack o lov behöver jag inga high horses att sitta på. Gör hellre rätt för mig (eller henne).

Men vad är grejen? Föddes de med onda tankar?

Varför inte höra efter vad alla andra människor verkligen tycker innan man förutbestämmer sina medmänniskors tankar och avsikter?

Aja, de är nog bara osäkra.

Kände iallafall precis som pappa  - att man skulle åka hem och sova om det var så här dagen skulle se ut.

Vilket vi gjorde.

Senare blir det bandlyssning och en öjl.

Yeay.