Klockan är fyra när första godmorgonfågeln börjar köra sin sång på repeat utanför fönstret. I en timma. Regnet skrämmer uppenbarligen bort den men ersätter istället uppvaknandet genom att brassa på hårt mot både fönster och tak. Men ändå - I'm on Gotland! Och nu är jag vaken, utvilad och glad. Har käkat frukost i sängen till nya boken och tänkt att idag blir en bra dag, och då blir det ju det.
Igår gled jag in på Kupan och köpte mig en vårjacka, den kostade egentligen 50 kr, och jag skäms lite när jag berättar det här, men hon såg fel när hon skulle slå in priset i kassan och eftersom jag också köpte ett halsband för 25 tänkte hon antagligen inte på det. Men hon bad mig betala 35 kronor. Jag fick jackan för 10 kronor! I den här situationen borde man "men du, kostar inte jackan 50?" eftersom pengarna bör gå till välgörande ändamål, men jag är totalpank, och därför stod jag tyst och tänkte "vad gör 40 spänn egentligen?!" vilket svaret är : mycket. Skäms. Men gjort är gjort och jackan är nu min. Här skulle en bild få visa hur jackan ser ut, men i och med dålig uppkoppling till min mobil får det bli lite senare idag.
Idag fyller mamma år! Grattis säger jag (för femte gången). Och grejen är den att hon inte enbart fyller år, utan dessutom 60 jämt! Detta innebär att hon nästan ligger under soffan hemma hos sig och försöker ignorera att folk skulle kunna våldgästa henne. Hon är mycket nöjd med att Linds Växthus ringde och förvarnade henne om att en av deras leverantörer ska komma och ringa på (med blommor) så att hon inte blir vettskrämd när det sker. Det är också tur att Mikaela och Andreas kommer och håller hennes sällskap (agerar vakter) för eventuella oförberedda händelser! Det värsta med det hela är att jag sitter här i Stockholm och de sitter där och agerar familjiga. Jag lider multum! Allra mest eftersom jag istället för deras mysiga fika har varit hos sjukgymnasten och blivit mörbultad. Jag trodde jag skulle hänga hos honom en kvart och få tips (hans ord förra gången vi träffades: "ta på dig lite mindre ömtåliga kläder, typ träningskläder, du kan komma att bli lite svettig."). 50 minuter senare, utan någon som helst kapacitet att lyfta mina armar, efter att gång på gång behövt hantera orden att jag måste mota bort den där jävla svanken, satt jag mig på tunnelbanan hem. Ett riktigt träningspass var vad det var!
Nu har jag skickat ett förvirrat mail till min handledare. Borde få rekord i hur snabbt det går att förvirra sin egen hjärna med onödiga frågor. Nu har jag antagligen lyckats förvirra även henne, men jag hoppas hon har världens bästa svar.
Går iväg till sjukgymnasten, får väldigt bra med tips. Åker hem och börjar hemmavistelsen med att det första jag gör sjunka ner i soffan, med precis lika dålig hållning som alltid. Skärpning!
Tack tack tack! Min grupp verkar ha en fantastiskt fin handledare som är ödmjuk, givmild, men som sätter upp vettiga mål och gränser. Hon är öppen, delar gärna med sig av egna erfarenheter men är tydlig med att hon inte tänker ge oss uppsatserna (vilket ändå känns helt okey eftersom det ändå är tänkt att det är jag som ska skriva den). Gruppen jag hamnat i känns också jättebra. Idag har jag varit helt trött eftersom det är rätt överväldigande att börja plugga igen när man gett sig själv ledigt i 1,5 vecka (minst) och inte gjort överdrivet mycket energiskt, men det är väl som vanligt, det är bara att streta på tills det sitter där igen, de där rutinerna! Nu ska jag iväg och handla mjölk.
Idag var jag nere i källaren och tänkte provsno en cykel. Typ. Det hänger nämligen en damcykel där nere på en cykelkrok, och den har hängt där sen vi flyttade in (september). Koden på den, för vem som äger, är dörrnummer (antar jag) och så står datumet 091021 (vilket är länge sen enligt mig, eller kanske for the future). Inga luft i däcken, det ligger en gammal tröja över styret och den är dammig. Men, det är en relativt ny och fin damcykel. Så jag tänkte checka läget för att eventuellt övertala styrelsen att sno den åt mig. Men numret tillhör dörr relativt pigg 60-årig tant och därför kan själva grejen att cykeln hängt där över höst och vinter stämma överens med relativt pigg 60-årig tant gillar att cykla på vår och sommar för att det är trevligt. Så jag skickade ett mail till styrelsen istället och bad att få köpa en annan cykel (som vid vårstädningen ingen märkt upp), det fick jag, med orden "vad kan du tänka dig att betala för den?". Öh, 20 kronor? Vad säger man? Tänker avgöra det på skicket, om det är en bortglömd cykel lär den ju inte vara det snyggaste och upp-pimpade i universum.
