boxbeat

Jag är så jävla nöjd med mig själv.

Även om saker känns skit är det ändå fantastiskt att ha överbevisat sig själv.

Bryta gamla banor. Respektera sig själv.

Det är sant som det sägs, att varje människa man träffar ger en möjlighet till inre utveckling.

Så tack.

Nu har jag återigen ofrivilligt städat undan en grej ner i en låda med "saker som ska någon annanstans" och som man egentligen borde lägga på sin riktiga plats på en gång.

En sådan låda kan inte bli annat än stökig.

Allting i lådan tillhör inte mig, så om jag (som jag vill) skulle börja städa i den själv skulle det bli ännu mera oordning.

Får väl helt enkelt stänga locket igen och bara hoppas på att det aldrig blir tillfälle för kaos.

Tänk att bara lugn och harmoniskt få plocka upp en sak i taget, tänka ut vart den ska vara och poff, så är den borta.

Underbart hade det varit.

Men jag gör tydligen inte reglerna för lådans skötsel och innandöme, så det finns inte många andra alternativ än att försöka ignorera att den finns till.

Poff.

Förlåt mamma. Men jag var tvungen.

För egentligen är det ganska smart.

De nya toarullarna ligger fortfarande i plastförpackningen bredvid.

På hållaren sitter de nästan tomma.

På varje rulle finns ett ark kvar.

Det är ju toppen för de gånger då man i panik kommer på att man glömt att köpa,

så har man sina "in case of emergency" sparade.

Det är smarthet när det blir alldeles för smart, på gränsen till dumt.

Sånt där som inte platsar där det är, men ändå passar alldeles utmärkt.

Det är läskigt, men nyttigt när livets skörhet gör sig påmind.

Det är den som får oss att inse vilka vi älskar och håller av.

---

En annan insikt jag kom fram till igår rör det som många (även jag en stund) gör - klagandet.

Mitt klag bestod häromdan i hur dyrt det är att åka tur och retur till ön som icke-gotlänning.

Över sexhundrajäklaspänn, när man är van vid 350. Och då är det till och med som studentpris!

Men. Så började jag fundera när jag satt på tåget ut till Åkersberga.

Om jag nu ändå har betalat sexhundra kronor för att åka, då ska jag väl inte sitta och muttra över det och tycka att pengarna har gått åt fanderns? Då är det väl bättre att jag uppskattar och njuter av att få resa och ser det som en liten avslappnande tur då jag inte kan göra så mycket annat än att bara resa? Så jag satte mig och tittade ut genom fönstret och njöt ett tag (för jag bor också i väldigt skogsvackra områden).

Då kändes det så mycket bättre.

---

En annan klagande tanke (som jag också varit delaktig i tidigare) är den att det tar så otroligt lång tid att åka från Stockholm till Visby med båt.

Fine, det gör det. Från Åkersberga tog det dryga sju timmar restid.

Man klagar över att det finns så mycket annat nyttigare man kunde göra än att resa, men, tänk så mycket man faktiskt kan lära sig genom att åka båt.

Det är ens egna passiva "sitta och glo framför sig i tre och en halv timme och se surmulen ut"-attityd som gör det tråkigt. Människor är alltid att lära sig av och det ger antagligen så mycket mer omedveten information att åka båt än att se på TV. Det är ju helt beroende vad man själv gör av det hela.

Därmed inte sagt att jag fortfarande avskyr att åka tåg när jag måste plugga och inte kan plugga på tåget, men jag jobbar på att hitta lösningar.

Lite av mitt nyårslöfte faktiskt - ordna upp rutiner i livet att stå på.

I mitt huvud är ett ostrukturerat liv ett förvirrat liv. Menar inte att jag ska ha bestämda tider för när jag ska gå upp och när jag släcker lampan, utan snarare basmedel som att börja träna ordentligt, se till att man äter bra mat och strukturera vardagen så man har mer tid åt annat än plugg och att gräma sig åt plugg.

Det är så lustigt. Hur vissa människor fungerar.

Pappa, Mikaela och jag stod på Coop.

Tjejen innan oss i kön står och pratar i mobiltelefon. När hon kommit ända fram till kassan och ska betala inser att hon glömt lämna korgen. Hon sträcker sig då, utan att säga ursäkta, rakt över pappa som håller på och packar upp sina varor - och låtsas som om han inte finns till. Sen fortsätter hon med sitt.

Mikaela och jag diskuterar hur otrevliga människor kan vara. Hur svårt är det att säga "ursäkta" lite då och då? Hur ofta är det inte människor ilsket tränger sig förbi och grymtar (med förutbestämda tankar om att jag enbart står i vägen för att jävlas, inte att jag möjligtvis inte har ögon i nacken - though I wish), istället för att snällt ursäkta sig och ge mig en sekund att flytta på mig.

Några minuter efter min och systerns diskussion (gubben framför otrevliga bruttan hade tydligen glömt lägga fram sina kuponger...) ställer jag mig och lutar mig mot korgstapeln. Från ingenstans rycker någon till sig den översta korgen vilket gör att jag blir både paff och håller på att tappa balansen. Vänder mig snabbt om och ser en tant med sur uppsyn. Även denna gång blir det jag säger "ursäkta!", fastän det tusan inte var min uppgift.

Men tack o lov behöver jag inga high horses att sitta på. Gör hellre rätt för mig (eller henne).

Men vad är grejen? Föddes de med onda tankar?

Varför inte höra efter vad alla andra människor verkligen tycker innan man förutbestämmer sina medmänniskors tankar och avsikter?

Aja, de är nog bara osäkra.

Kände iallafall precis som pappa  - att man skulle åka hem och sova om det var så här dagen skulle se ut.

Vilket vi gjorde.

Senare blir det bandlyssning och en öjl.

Yeay.

Sluta blanda ihop A, B, C & D. Alltså - lär dig skilja på det ena och det andra.

Det är helt okey att svepa en kvarta sprit blandat med mjölk och pannkakor till. Shoot.

Försök att inte säga "Screw it!" och lägga ner verksamheten.

Sluta vara så naiv.

Ge dig inte in i sådant du inte klarar av.

Jag avskyr födelsedagar. Ska aldrig mer fylla år.

Och sluta fira jul, nyår, påsk, midsommar, eller vilken annan högtid som finns som alla andra firar.

Godnatt.

Ett sjätte sinne kan man inte bemästra.

Trots man försöker ändra på det man faktiskt vet kommer inträffa, sker det självklart ändå.

Och så sitter man på slutändan och tänker "jag visste ju det."

Härmed ska mitt extra sinne få leda mig.

Allt som känns osäkert skiter jag i.

Allt som föder tvivel struntar jag i.

Allt som jag förstår som ingen annan förstår ska jag hålla hårt i.

Därmed basta.

Dallassallad är ett anagram.

Om man väl börjar tänka på att man sovit så lite blir man jättetrött,
men om man däremot inte tänker på det känns det som om man aldrig gått och lagt sig.

Åh vad jag gillar att man kan känna sig lite nere, få till den bröligaste rapen i världshistorian, börja gapskratta och sen vips vara på strålande glad-humör.

...är något som drabbar alla människor. Inklusive mig själv. Inklusive alla andra.
När det finns saker som aldrig snackats om från början blir det sår som river upp sår som river upp ärr som blir sår som gör ont.
Ibland vill man hävda sin existens och på köpet inser man att det tydligen helt enkelt inte funkar eftersom man gör det som man alltid gjort det. För att hitta en skyldig måste man hitta en syndabock. Ibland vill man bara se sig själv. Det är då det inte funkar.

Tänker inte ens fortsätta skriva på detta eftersom det är en 03.00-grej, jag bara lämnar det så med allt vad det innebär att önska, eller inte önska.

Lägger mig ner och dör en stund innan jag planerar mitt liv.
Tvetydigt kan tyckas. Men hey - sån är jag.

Vad är grejen med daggmaskarna egentligen?
De kravlar sig upp ur sina hålor för att slippa dö som drunkningsoffer när regnvattnet invaderar deras hem.
Men, varför ålar de alltid sig ut mitt på trottoarerna och fläker ut sig i väntan på en mördande fot?
De ändar sina liv som mosade, ihoptorkade streck på asfalten.
But why?
Jag tror daggmaskar är religiösa.
Funkar inte att bara lägga sig och självdö någonstans, måste bli ihjältrampad för att ha rätt att komma till himlen, vinna liv efter döden..yiddiyadda.
Det är min teori.
Daggmaskar är en starkt troende art.

Ibland har man lust att börja om från början med en sådan här blogg.
När man inser att man lagt upp den olika hela tiden.
Men kanske är det just det som är charmen med det hela.

Jag gillar inte att känna mig låst. Verkligen, verkligen inte.
How do I unlock myself?

Being meen and being selfish?
or
Being the one waiting and then watching it crash?

Ibland önskar man att alla komplex i världen var svarta eller vita.
Fast tänk så lite psykologi man skulle få utöva då.
Och tänk så lite om sig själv man skulle veta.