boxbeat

Tack malin för dagens fnaste kommentar
- "Haha! Du ser ut som om du har dött och återuppstått!"

Men jag tackar även för Tom&Jerry-tidningen. Made my day.

Okey I get it...varför det är bra att ha trean o femman. För när man blir sjuk har man ingen lust att kika på debattprogram, då har man inte mer hjärna än för att se på sitcoms all daay long.

...och för övrigt bör väl tilläggas (efter tips från allmänheten) att Malin då inte har en ny ledighet. Utan en lägenhet. Så fel det kan bli.

Farliga lekar.
Fantastisk jamsession.
Freaky festeri.
Favoritjackan borta.

Någon har även snott en timme av mig i natt.
Elakt.

Nu är det bara två dagar tills jag har fyra dagars långledighet. Så här med det framför sig känns det som det mest underbara som kan inträffa. Men jag måste bestämt hitta sysselsättning alla dagarna. Annars kommer jag dö av rastlöshet. Någon som vill ut på äventyr med mig?

På facebook finns det quizes man kan göra. Och med tanke på alla dessa jag har gjort, så måste jag var en mycket komplicierad och personlighetskluven tjej.
Ena stunden vill jag vara en stojig unge, ut på äventyr och nästa vill jag vara hemma, städa tre gånger i veckan, göra diagram och analysera saker medan min cigarrökande man är på jobbet.
De här testen är ju verkligen varje personlighet driven till sin spets. För alla stämmer ju, faktiskt. Förutom den cigarrrökande mannen. Jag bad ju om bonden med koskit på stövlarna.
Men så vet vi ju alla att man inte ska ta dessa på alltförstort allvar.. Jag fnissar mest åt att de jag gör blir så vitt åtskillda. 
Innerstan - Gråbo, Spetstrosor - Mamelucker, Metallica - Europe..
Ja ni fattar grejen.

Nu är jag inne på min andra kopp kaffe. Piggelint värre.

Jag är tillbaka i wikipedia-träsket.
Gillar knappen för slumpartiklar.
Så idag har jag lärt mig om Rolling Stones album Sticky fingers.
Gavs ut 23 april 1971 och var det första albumet som släpptes på deras eget bolag. Även då deras kända "lip and tongue"-logga kom till.
Andy Warholes skivomslagsbild på ett par jeans hade vid orginaltryckningen en riktig dragkedja som gick att dra upp och ner. Det ni...!



wikipedia. wikipedia. wikipedia.
Jag ska bli så allmänbildad att jag skulle sopa banan med alla i "vem vet mest". Hell yeah!

Enligt specifika källor lutar det åt att detta lilla snöoväder är starur nummero fem. Vilket då med lite gotländsk matematik leder fram till en summa av två återstående köldkalas.

Våren är knepig. En kamp mellan värme och kyla. Ett krig mellan Kung Vinter och blåsipporna i backen. Den här fejden är egentligen inte mer annorlunda än andra årstidsskiftningar men den känns mer markant. Trögare. Segare än kola.
Man går länge och funderar på om det kanske trots allt är dags för ett utbyte av den kvävande täckjackan till något lättare. Man sneglar upp i skyn flera dagar i rad för att bli riktigt övertygad om att den stora vårsolen har kommit för att stanna.
Efter många om och men vågar man sig ut med sin tunna tyglapp till ytterplagg med hopp om att man själv har segrat vinterkylan till döden.
Men det slår aldrig fel. Max en timme efter färden hemifrån öser snön ner. Gärna ska man ha gått till jobbet också. Så när man senare kilar hem känner man sig en smula (för att underdriva) korkad över att man lät sig luras där man trippar hem med sina finstickade fingervantar och solglasögon i jackfickan mellan alla andra smiliga, förutseende michelingubbar.
Jag ska sätta upp en regel, att inte slänga av mig vinterjackan till starur nr sju har lämnat Gotland. Och ständigt ha mössan i handväskan. Gärna ett par rediga tummvantar också. Och raggisar.

Idag är re-build-dag av renoverings-butiken. Underbart.

Jag är med i ett band. Och inte vilket band som helst.
The kamut and quinoa band.
Med Malin.
Vi har en gitarr. En kastrull. En trägaffel. Ett quinoapaket. Ett kamutpaket. Och eventuellt även en iphone-kobjällra.
Har haft en jam-session idag. Det gick så bra att vi kände oss tvungna att dela med oss till resten av världen - varav bandskapandet. Så håll ut...det kommer mera.

Klockan halv sju satt jag och Malin hemma var och en för sig och funderade på vad vi skulle ha för oss en fredagkväll.
En timme senare satt vi nere på Wisby strand och lyssnade på Bo Kaspers orkester. 50 kronor var för mittplatser på rad 3. Jo men tack...!
Helt underbart bra var det också. Har aldrig varit något storfan (matad med förmaningar sen jag var liten - bo kaspers gillar man icke, aik likaså) men fy tusan så bra de var! Energi och känsla.
Gudomligt skönt att få sina förutfattade meningar sprängda med dynamit och bortforslade till andra sidan evigheten.
Sen traskade vi på en ölprovnings-kvart med nametags, värmefläktar och där vi fick chansen att starta vårt efterlängtade marrackas-band.
Surfers. Sen hem.
Har inte riktigt kännt efter hur pigg jag är. För jag jobbar ju inte till någongång efter sju inte..nänä. urk...lär slockna när jag kommer hem.

Jaha.
Nu har jag varit ute och spatserat.
Druckit kaffe.
Ätit apfelstrudel som min stundtals tysktalande papa säger,
men vanliga svenskar tycks kalla äppelsnitt,
 vilket funkar fint det med,
är ju samma grej liksom.
Nu sitter jag hemma igen.
Jobbigt att man är så fasligt rastlös av sig.
Funderar på att gå en promenad till.
Men det är för jävla kallt ute.
Kankse sätta sig och rita lite.
Ikväll ska jag mysdricka en öl med mina vänner.
Nice.

Walking-session with Mals. Först kaffe och uppvaknings-moment.

Hoj vilken lillördag!
Klockan tjugo i nio var det insläpp i sovrummet. Strax efter entré låg jag däckad, helt okontaktbar.
...
Idag mår jag trots omständigheterna bra. Vaknade klockan tre och med brist på klocka vid sängen trodde jag det var dags-att-gå-upp-tid. Steg upp för att brygga kaffe. Klockan i köket har stannat på tjugo över åtta så jag stressade lite extra och spillde kaffepulver över hela bänken. Sen insåg jag att det bestämt var mörkt ute fortfarande. Så jag gick och kikade på tvtiden. Häpp. Bara att sova igen.
Tokigt hur människan fungerar när det görs undantag från rutiner.

Ombyggnadsrea på jobbet. Folk har varit som galna. Slängt iväg sina pengar som om vi hotade dem till livet.
Stod i kassan mellan tio och två och efter det irrade jag omkring, trängdes med alla köpgalna små filurer och med hopp om att stå till tjänst på något vis utan att bli nertrampad.
Så jag är totalt slut i kroppen. Om jag fick önska mig något just nu skulle det vara en massage. Eller en öl.

Men nu sitter jag iallafall med en stor kopp varm choklad i den röda soffan och kikar på simpsons. Duger fint det med.
Dock råkade jag tappa ner en halv burk svartpeppar i min choklad-kastrull, så det smakar en aningen kryddstarkt. Men äsch, kan man ha chili i kan man väl få smaksätta med andra kryddor också. Nästa gång blir det gurkmeja. Eller muskotnöt. Ett lagerblad kanske?

Dripp dropp dripp dropp. Vad är det som droppar på mitt paraply? Vad är det som droppar ner från skyn?
Jo vatten, vatten bara vanligt vatten.

URK.

Jag har svårt att stuta flina åt roliga mail på myspace. De dyker upp lite då och då är ofta inviter till kommande bröllop mellan mig själv (tydligen) och den mycket eminente blivande maken. Är det inte en lång kontaktannons med avsändarens goda egenskaper, inkomster och godhjärtlighet över att förbarma sig mig - arma svenska kvinna - är det iallafall ett fint försök till att slira sig in i ens hjärta med varma, vackra ord.

Amir, 36 år.

- hej blomma Charlotta. är du bra?



- Jo tack, jag växer och gror.
Och visst fan är jag bra!

Vilken häääärlig helg!
Men dock gick tiden alldeles för fort mellan det att Josse steg av båten tills det att hon gick på igen. Nu när man har intenstivhängt med underbara människor i flera dagar känns det lite uselt att sitta alldeles själv i sin lägenhet och glo. Men jag är alldeles för trött för att umgås med någon heller, så jag tror bestämt att det får bli en film och lite te. Fint sörru.

Idag flyttar jag hem till Josse. Ska bara jobba massa timmar först.

Verran försökte sig på någon typ av thai-massage (rycka, slita, dra) som hon fick när hon var på äventyr i storstan. Gick väl måttligt bra. Har fortfarande lika ont.

Jag har gjort nått med min vänsteraxel, den är helt puckad. Kan man få axel-skott? I sånna fall har jag fått det. Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna detta eller hur jag blir av med det. Men att enbart kunna sova på ena sidan och skrika till så fort jag vänder på mig utan att tänka mig för - fy och tvi - det vill jag helst vara utan.
Ska man bara vila? Eller ska jag be någon dra lite i armen?

Hej jag heter Lotta och den 1 juni flyttar jag hem till far. Där har jag inte bott på 11 år och det kommer kännas väldigt konstigt. Någon som har en lägenhet till mig? Snälla?

Idag har jag utforskat mina boende-möjligheter. De är få men kan eventuellt komma att funka...måste bara undersöka lite till.
Långpromenad har det blivit. Och fika med Malin och Johanna.
Nu är det inte många dagar kvar till allas vår José återigen sätter sin fastlandsfot på öjn. Längtar.

Någonstans under dagen dök den där skräckinjagande bakisångesten upp trots allt. Den nådde sin absoluta höjdpunkt med ett "jag har ingenstans att bo i sommar och höst"-crescendo och på den nivån har det legat största delen av eftermiddagen. Så för att slippa tänka på allt detta har jag storstädat, möblerat om och tänkt lite ljus. Så nu är jag lugn igen. Inget filbunke-material direkt. Men inte helnipprig. Någonstans därimellan hittar man mig.

...och det hemskaste av allt har hänt. Det jag befarade. Jag har blivit VAN vid min rosa mobil. Tror ni inte jag fläkte upp den på festen igår? Det blev helt tyst i rummet. Sekunderna går. Sen är det någon ironisk kotte som utbrister "Öhm. Fin mobil."
Jag ska köra den i en avfallskvarn! (men inte förrän jag har hittat mig en ersättare, förstås, jag är inte riktigt så dum som jag ser ut)

Sådär ja. Nu har man avverkat ännu en festeri festera-helg. Och fin blev den också minsann.
Åt världens godaste kaka ihopslängd av Verran. Drack bål. Fick träffa fina Julia. Underbara Johanna. Dansade av mig lite till goa, gamla, glada studentlåtar a la Gigi D'Agostino (tacka vet jag folk som kan spela lite anständig musik....) och bjöds på efterfest med chili con carne och barkbåtar. Dock däckade värden i soffan, lämnade mig och resterande efterfestfolk (en person) till att käka upp chokladbollarna och ställa in osten. Sen traskade jag hem, drack min resorb och somnade. Och så pass nykter var jag iallafall att jag hängde upp min klänning på en galge, såg jag i morse. Så jag mår prima ballerina idag när jag sitter här, pimplar kaffe och kollar igenom de fåtal bilder jag trots allt kom ihåg att knäppa under småtimmarna.




Och NU är det mindre än en vecka kvar tills lilla, söta Josefin står på gotländsk mark igen. Jag har redan planerat att tillfälligt placera mig i mitt gamla barndomshäng på irisdalsgatan. Flytta över min tandborste, kaffekopp och blommiga snuttefilt. Ställa tofflorna vid bakdörren och parkera gamla Rex i cykelstället bredvid fröken blå Kronan. Det blir underbart. Helt underbart!

Dagen består av lite småstök sen traska iväg till madre de mia. Om jag inte skulle få nån akut-bakis-sjuka förstås. Men oddsen på det är inte så jättestora.
Nu ska jag käka min dagliga dos makrill i tomatsås och hoppas på att solen kikar fram lite...ser inte så ljust ut där heller.

Over'n'out people i like.

Nu är det minst sjätte dagen i rad jag är drygt två centimeter från att trampa rakt i en stor, fet äcklig hundbajs. Dessutom...höjden av elakhet: den ligger precis runt ett hörn! Först inte plocka upp den, sen placera det stora bläffet på ett sånt gömt ställe. Grouff säger jag!
Frågan är ju dock lite varför jag inte efter min sjätte dag på väg till jobbet kan komma ihåg att den ligger där..

Men bortsett från att den äcklig hundskiten förpestade min morgon är jag glad (trampade ju trots allt aldrig i den). För ikväll är det kalas kalas kalas! Födelsedagpartaj så det bara finns inte! Jag hoppas på tårta, fina människor och gärna lite lottning också.

Andra gången jag hör tv-hallåan på 6:an säga "ikväll visas det allra sista avsnittet någonsin av Stargate Atlantis". Jag är ledsen Mikaela men jag kan inte låta bli att flina.
MUHA!

Är man totalt utseendefixerad (eller hur man kan uttrycka sig i detta sammanhang) om man vägrar synas med en knallrosa mobil? Jag tar absolut aldrig fram den på offentliga platser och fasar för den dag då jag blivit så van vid dess färg att jag ändå fläker upp den. Lider verkligen av detta. Jag har till och med funderat på att klä in den i gaffatejp eller eventuellt måla den i tippex, men inget av dessa alternativ har tydligen funkat i tidigare experiment så det är väl ingen större idé att utöva dem på min lilla skitmobil.

Jag får väl bara stå ut med att det här är smällar man får ta när man först massakerar sin finaste fina mobil genom att spilla öl på den, tappar sin andra i snö och därmed måste sno tillbaka sin tredje, färgglada (som kändes jättehäftig för tre år sen) av mor min. Jag är så sugen på att köpa en ny. Men försöker pina mig själv. Jag är så totalt kass på att handskas varsamt med tekniska prylar. Bortsett från alla mina kvaddade mobiler har jag även spräckt en kameras skärm minst tre gånger och fasar för att jag ska råka välta datorn i golvet. Klant-rumpa.
Så jag tänker så här - om jag pinar mig själv tillräckligt länge med denna skära telefon kommer jag sen, när köpet av en ny lur blir av, vara mycket mer varsam med den. Det borde väl funka? Typ.

Promenix på 20 minuter. Dock så skulle jag ha kunnat gå längre. Men med den totala omotivationen av att se signalgatans trista, fula hus, den grå, smutsiga trottoaren och det faktum av att de giftiga, äckliga avgaser ständigt ville husera i mina lungor blev det idag en kortis. Plus att min högerlins satt helt fläng och gjorde att ögat grät. Måste komma ihåg att hämta ut mina nya idag. Vilket är pinsamt att jag alltid glömmer med tanke på att butiken ligger rakt över gatan där jag jobbar...

Jag har funderat lite över min nya livsstil. eller liifestyyyle, som det heter på engelska. Och med detta har en liten uppenbarelse till tanke dykt upp mitt i alla mina funderingar. En tanke som helt klart bevisar vilken inbiten idrottare jag är.

MINA FINA GYMNASTIKSKOR

1. De fotriktiga gympaskorna köptes 1999 - endast 10 år sedan.
2. Skosnörena är fortfarande kritvita.
3. Nike-märket i innersulan syns fortfarande mäkta tydligt
(förutom det som döljs av damm och katthår)
4. Efter tio minuters gång idag hade jag världens skoskav.

Nä nu ska jag dega i soffan o kika simspons.

(men imorn är det ta mig tusan promme igen! LIFESTYLE, hell yeah!)

Idag skulle jag vilja presentera min nya livsstil.
Jag var uppe klockan SEX imorse fastän jag börjar vid ETT. Enbart för att bege mig ut klockan SJU för en powerwalk med Malin.
 Vi traskade ner längs hamnen, strandpromenaden, bort till Gustafsvik och sedan tillbaka upp igen. Kom hem klockan halv nio.
Hur duktigt är inte jaag? Detta ska bli en vana!

Om man käkar tillräckligt många mandlar tillräckligt snabbt samtidigt som man blundar och håller för näsan...då känns det nästan som om man käkar en semla. Nästan.

När jag flyttade in i min lilla lya insåg jag ju att jag enbart ägde svt 1 & 2, samt 4:an o 6:an att ödsla tid på. Hell yeah, tänkte jag. Här ska man bli allmänbildad med aktuellt och intellektuella debattprogram (eller helt enkelt bara sluta glo så jädrans mycket på tv) men...de bra programmen går så sällan. Inredningsprogram på finska? Ljuskronor med fjädrar och en tvbänk av betongklumpar. Nä, detta var inte riktigt vad jag tänkte mig. Tur att Simpsons går på 6:an oftare än oftast.
Och Chuck. Chuck är bra.

Yeay hey hey hey!
Min Josse-kompis kommer ner nästa helg! Då blir Malin, Jojo, jag och den emigrerade vännen tillsammans igen.
Vi ska koka rotfruktsgryta, leka Hefner och vira in saker i toapapper.
Åh så skoj!

Äntligen äntligen är man tillbaka i författarskapandet. HA!
Men jag ska inte spendera alltför mycket tid här framför idag eftersom vädret är strålande och inte vill att man ska sitta hemma, dricka kaffe och glo på en skärm.

Igår var en bra mysdag. Började relativt tidigt med en powerwalk (mild sådann..terrängen var minst sagt lite frysknölig) sen blev det en sväng med familjen till mormodern i Stånga City. Lyckades fånga en väldigt intressant tjugo sekunders video där hon yttrar sig med ordet "knulla" minst tio gånger. Mycket sevärd.

Resterande delen av dygnet spenderdes med Maalin och Jojo. Åt kardemummasockerkaka, kikade melodifestival och undvek rabarbercherryn. Hamnade på munken. Irrade omkring mestadelen av kvällen på jakt efter mina borttappade vänner (en vanlig lördagskväll med andra ord). Men med den folkmängd som trängde sig omkring där inne kunde jag lika gärna ha stoppat huvudet i en myrstack och gått ifrån med samma resultat - saker som nyper mig men inte en kotte (höhö) jag känner.

YEAY. I'm back! Tydligen gällde den här lilla dispyten jag haft med mitt trådlösa bara fram tills idag. Så idag går det ju tokigt fort! Underbart underbart. Nu ska jag återigen bli en lite mer flitig bloggskrivare.