boxbeat

Trots att det är mulet.

Nu är allt som det ska igen.

För att se nya platser, träffa nya människor och lära sig nya saker måste man ibland lägga gammalt bakom sig.

Det är en befrielse att veta vad man ska göra.
Som en stort ok som lyfts från axlarna.
Underbart.

Harmonisk slända är bättre än stressat lejon.
Frågan är varför det kan vända på en sekund.
Tugga en isbit kanske och tänka på porlande bäckar.

Tänk om man kunde skriva i noter. Eller, så klart kan man det, då blir det ju musik. Men inte så.
Ungefär som att ha ett tangentbord, där varje tangent var en not som var som en bokstav som i följd bildade ett ord som betydde något utan att vara enbart musik. För ord kan bli så fåniga ibland. Meningar tomma. Klichéartat.

Varför är det alltid bara jag som har åsikter om allt?
Känner mig som ett åsikts-monster.

Återigen kommer det en förundran över hur människan fungerar.
De flesta har en förjäklig ovana, som är så feg, att den blir fulare än en babianröv.

Filosofiska Lotta i farten. Det började med en rolig tanke. Igår var vi i Väskinde och lyssnade på Lee's julkonsert (otroligt mysigt). Under bilfärden ut och in, gång från - till kyrkan nämnde mamma ordet "facebook" tjugo gånger. Roligt bara det i sig iofs, men det fick mina funderingar till hur många i världen som egentligen säger just "facebook" per minut. Sen gick det över till att tänka - men, just den statistiken existerar ju. Den finns ju. Ingen vet den, men den finns där. Vem vet den? Världen? För jag tror inte på någon gud. Men vem är det som vet allt det här? Vem? Det behöver inte ens vara en vem, det kan vara en Vad. Men VAD? Sen blev det för mycket i mitt huvud så jag stängde ner när det började överhettas i hjärnan.
Men det är intressant. Och läskigt.
Inga morgontankar. Nu blir det TVINS och kaffe.

Det är konstigt att det ibland känns bättre att vara ovetande.
Eller iallafall vara i det skedet att man smält och tagit in det man inte ville veta.

Man kan bli så tagen av människoöden. Av kärlek. Av medvetenhet om både nuet och det förgångna.
Sometimes it hits you hard. Och det känns så bra, att få andra perspektiv, andra horisonter att se åt. Livet är inte bara mitt eller ditt, det är allas. Och ingens.
Min stora, omfångsrika insikt i ämnet livsöden kommer snart skingras, det är därför jag skriver ner detta här. För att få behålla känslan en liten stund extra.

En annan insikt (dock lite mindre djup) : skulle jag få vara någon annan än mig själv skulle jag välja Claire Danes. Shit så vackert.

Det är skrämmande. Lite stressande. Fast ändå inte. Det är inte mitt liv. och inte det liv jag vill ha, just nu.
Folk som är lika gamla som och yngre än mig poppar ständigt upp under "nyfödda" i tidningen. Mängder av folk jag känner (& känner till) förlovar sig, bygger/köper hus och börjar leva familjeliv. Det är läskigt. Hur kan folk känna sig redo? Jag känner fortfarande för att leka med lego, bubbelbada med hela flaskan badskum och kladda ner hela ansiktet när jag käkar smet. Och det är ju inte speciellt moget?
Kanske är det enbart för att detta är Gotland. Det är mer naturligt att sysselsätta sig med sådanna saker när man bor i en småstad? Mer acceptabelt att ha det som ett livsmål. För ser man i storstäder är det i regel utbildning och karriärs-inriktning som gäller (för att dra alla människor över samma kam). Det skulle kännas jättekonstigt att gifta sig och skaffa barn nu. Det finns ju så mycket annat man vill utforska. Jag vill inte sitta när jag är 40 och gräma mig över att jag aldrig gjorde ditt och datt. Vill resa, se världen och äventyra i alla kategorier som finns!
Men alla är vi ju olika.

Jag tänker aldrig bli en sådann som sitter på sin ålders höst och säger "jag borde ha..", "jag skulle ha.." och grämer sig över allt som inte blivit rätt i livet. Saker sker av en anledning, ödet kallas det. Vad är det för vits att sitta och gnata för sig själv om allt man inte gjort av sitt liv? Och framför allt skylla över anledningarna på andra. Det är INGEN annans fel än sitt EGET om man sitter med ångesten över att det inte blev som man tänkt, så lägga över sin bitterhet på andra människor är vidrigt. Som att göra det lättare att leva - det var ju faktiskt inte ens eget fel? Självinsikt kallas det. Trodde man skulle ha lyckats fixa sig lite sådant när man levt över halva livet...tydligen inte.
Nä jag är inte bitter. Jag tänker bara inte bli sån själv. Man ser och man lär.

Om en som säger att den är ärlig i allt den gör, kan säga att den inte gillar en viss person och sen smöra arslet av sig för att skvätta komplimangpiss över densamma, kallar man inte det falskhet...?
Eller så är det bara någon typ av mänskligt överlevande. Vad vet jag.

Min syster kom på någonting banbrytande igår.

HAN Ä BA LÄSKIG

låter nästan som:

HANIBAL LECTOR

Helt otroligt. Helt sanslöst. Oh my goood.
Typ.

Varför ska det byggas billiga lägenheter där folk faktiskt har råd o bo när man kan stapla ihop ståtliga lägenhetshus vid havet där hyrorna ligger runt 13 500 kronor i månaden? Det låter ju onödigt.

Har världsbalansen knölats till? Och med det har alla människor blivit underliga? Eller är det jag som är tillknycklad? Förstår varken fram eller bak. Men jag vet inte, kanske är allt som det ska ändå.