Fegheten får ett ansikte.
Kategori: Filosofi/Flumpulver
Återigen kommer det en förundran över hur människan fungerar.
De flesta har en förjäklig ovana, som är så feg, att den blir fulare än en babianröv.
De flesta har en förjäklig ovana, som är så feg, att den blir fulare än en babianröv.
Tänk dig att du har en fest. Du är glad, dina vänner är glada, ni dricker, lyssnar på musik och umgås. På grund av alkohol försvinner någonstans under kvällen de flesta sunda tankarna på att vrida ner musiken vid tio, som man bör. Festen däremot är skitkul och alla är glada (iofs irrelevant för historian, men..ja, något glatt måste det ju få finnas i detta inlägg)
Dagen efter får du höra av din hyresvärd att en granne till dig precis ringt och klagat till honom om festen och den höga ljudvolymen på den. Du får stor skit kastad på dig på en gång och förmaningen om att INTE göra om det.
Varför gör de flesta så för? Sitter hemma, mumlar ilsket för sig själv och blir mer och mer irriterade för att den där grannen inte sänker musiken. Men gör inget åt det. Nästa dag skriker de ut sin ilska till någon annan (gärna då den högre makten) för att få spy galla på den som jäävlats med dem hela natten.
Istället för att när de märker att musiken faktiskt inte tystnar, gå ner och fråga snällt om det är okej att sänka den?
Är de så pass fega att de inte vågar ta konfrontationen, som faktiskt oftast inte blir ett gräl. Vill de inte vara den som kommer mer de hårda orden? Bli the bad guy? Det är lättare att vara anonym och gå till hyresvärden och låta den som hade festen sky alla sina grannar för att den inte vet vem det var som varit arg och inte tycker om en? Har människor sån stor lust och skadeglädje i att få ogilla någon som gjort sig förtjänt av det att de ser detta som det perfekta tillfället?
Den här historian ovan är ju inte min, men däremot är en annan det. Inträffade i somras när jag och en till satt i innerstan och ropade högt på Malin, som inte hittade till oss, men var någonstans i närheten. Klockan var väl ungefär fem på morgonen och vi hade väl fått lite för mycket innanför västen.
Efter ungefär fem-tio minuter (tidsbegrepp var inte min starkaste förmåga vid tillfället) sticker en kille ut huvudet i huset bredvid och skriker ilsket :
- "Nu får ni för heeeeelveteeeeeee hålla käften!!! Annars ringer jag faaaaan polisen!!!!".
Vi som då nyktrar till oss en sekund inser ju att - Ah, kanske inte så smart att stå här och skrika, så egoistiskt - ursäktar oss så mycket och tystnar.
Men, vad är det för fel att så fort man märker att vi inte slutar skrika, sticka ut huvuduet och snällt me oss vara tysta. Det hade funkat precis lika bra, om inte bättre. Det är klart, skulle vi efter det fortsätta skrika, då är man tillåten att ta till hårdare ordalag. Det hade jag med gjort. Men man börjar väl inte köra bil på 4:e växeln...?
Ibland känns det som att människor njuter av att få bli lite arga och ösa ur sig all irritation de har inom sig på första bästa som de får anledning att vara lite missnöjda med.
Fegheten själv, personifierad.
