Hejdå signal. Hej järnväg.
Kategori: Livet
Han kom dit och skrattsuckade. Vi konstaterade samstämigt att det skulle ta hundra år och femtio rundor innan vi skulle vara klara, så vi begav oss ut på ett mission för att få tag på min far och hans gamla combi.
Tillslut, efter tusen telefonsamtal och äventyr in i lasarettets matsal överraskade vi honom brutalt och snodde hans bilnyckel.
Vi behövde bara köra två rundor, skönt nog.
Det enda som består nu är faktumet att jag måste packa upp allting och göra mig hemmastadd. Men jag är helt puckat slut i kroppen. Sitter i soffan och glor. Tittar på mina svarta sopsäckar med kläder, mängder med kläder, som ska någonstans. Förbannar mig själv för att jag inte rensat ut mer ordentligt.
Mitt paket K Special går inte in i skafferiet. Det saknas två centimeter. Jag är tröttbutter. Men soffan är röd. Och det är ett plus.
Nej. Kragtagning och uppackning var det.
HÄPP.
HÄPP.
