boxbeat

Hemkommen. Mat i soffan, Simpsons på tvn och datorn i knät.

De var jättedukiga, rindikören.
Men att gå med Malin är som att bli intensivkittlad, samtidigt fastkedjad och utan någon chans alls att försvara sig. Alltså, en tids-timad fnitterbomb.
Vi blir så omoget inställda till allt. Bara för att det känns tabu att ens viska i kyrkan, ännu värre fnittra. 
Kan väl dra en liknelse till den gången vi åkte den gungiga färjan hem på Postafen. Humorn är så låg att den skulle kunna nocka en stackars grävling på äventyr i underjorden.
En mängd hejdlöst roliga skämt strömmade ut från oss både inne och utanför stenpalatset. Varje gång tänkte jag: Shit så skoj. Det här hamnar i min blogg, no doubt!
Men...nu i efterhand. Hur jag än vrider och vänder på orden. Omformulerar dem. Byter ut. Lägger till. De blir inte fullt lika underhållande. För övriga. För oss är dom fortfarande fantastiskt lustiga.