Nästan så man skulle kunna tro att jag fortfarande är bakis. Varma mackor och glögg till frukost. Väldigt klassiskt.
Och hela natten har det drömts om att jag stod vid diskbänken och sköjlde ur en te-sil. Ännu ett tecken på att det existerar lite efter-dåligheter, att jag flummar. Eller så dricker jag bara väldigt mycket te nuförtiden.

Som jag påstod igår så var söndagen tjugo tusen mil lång. Lika lång kändes vägen att gå till jobbet, eftersom jag av någon underlig anledning glömt min cykel där nere i lördags. Trodde först någon hade snott den. Kom ut från porten, traskade bort till cykelstället, skulle precis kasta upp min kasse på cykelstyret när jag upptäckte att det inte fanns. Inte heller någon sadel, rostig kedja eller trampor. Snopet. Men vad har väl inte 30 minuters motion gjort på en trött kropp.
Mycket folk var det på stan iallafall. Mycket sälj. Mycket pepparkakor. Mycket enris, vörtbröd och hemmagjorda tomtar som vandrade adelsgatan fram. 

1:a advent har passerat. Inte det minsta julmysigt är det hos mig. Men imorgon ska jag flytta, då kan jag äntligen sätta upp min nyinköpta julstjärna. Röd är den, som en stjärna ska vara.
Fixade dock en provisorisk advents-stake. Urtjusigt. Varför komplicera det hela.

Appropå blåbär. Varför döper alla folk sina hundar till Lotta? Är det ett typiskt hundnamn? Borde jag vara en hund? Som Karo liksom. Fast finns väl inte en människa som heter Karo. Så jag borde nog inte oroa mig.