boxbeat

Igår insåg jag hur pinsamt bra det är med alla dessa amerikanska ungdoms-filmer som går på helgmornarna. Just av den anledning att man slipper tänka (allt är producerat så pass att en nyfödd schimpans skulle förstå, och dessutom ha en djupare insikt om det hela), man slipper fundera på hur det kommer sluta - för det vet man redan två minuter in i filmen. Det är så lätt.
Fine att man får en stor klick moral på köpet, men hey...jag kanske lär mig något nytt sätt att bemöta världen på..

Iallafall började någon (hrm) tracka på mig för detta och påstod att jag måste vara ironisk om jag säger mig gilla Sjunde himlen och den typen av klabb som strömmar ut från västvärldens tvbolag.
Visst. Jag kan väl inte säga att det är världens mest fantastiska program. Skådespelarna ligger snäppet under medel (milt sagt), de totalt utnyttjar frasen "I love you" (utgör väl sisådär 45% av hela manus) och deras musikalavsnitt fick mig att torka tårar av skratt en timme efter det att programmet slutat. Men ändå. Serien har ju sin charm. Så jag erkänner..här och nu, hur hemskt det ens må vara och kännas, att jag en gång i tiden inte har kunna missa ett enda avsnitt av Seventh Heaven.
Men det var typ fyra år sen. Det var ju liksom inte igår.

För o dra med mig fler ner i fallet. Utan att nämna några namn. Stargate Atlantis? Våra bästa år? Hem till gården? !
Så långt har iallafall inte jag gått.
Fint, nu känns det bättre.