boxbeat

Alltså. Jag förstår inte vad Herr Ajvide Lindqvist gör med en. Han sätter en stor känsla i mage och själ som nog kommer ligga där och störa (på ett bra sätt) i flera dagar. Precis läst klart Människohamn och sitter här förundrad, med uppspärrade ögon och tycker synd om nästa bok på listan som ska läsas. Vilket öde. Bli läst efter stormästaren liksom. Den har ingen chans.
Jag kommer säkert läsa orden (som i vilket annat sammanhang skulle vara djupa och sätta ett märke) med tankar som hela tiden flyr till Människohamn. För Ajvide lämnar en alltid med en känsla av att vilja veta mera. Vad hände sen? Hur lever människorna nu, vad gör de, hur mår de...lever de ens?? 
Man blir nästan lite arg. Sluta inte skriva nu för tusan! Sluta vara så dramatisk, jag kan överleva spänningen av ett abrupt slut bara jag får höra hur dessa individers liv ser ut hädan efter. Kom igen nu! Va lite schyrrans hörru.
Men så är ju icke fallet. Kanske att han kör en liten epilog i någon novellsamling, som vanligt. Hoppas på det.

Det är nästan så jag funderar på att inte läsa nån bok nu på ett tag, för att låta denna känsla smälta och inte förpesta nästkommande. Eller så läser jag nån tacky, feelgood kärleks-roman som inte ligger i samma genre och därmed absolut gör detsamma om jag läser med hundra procent koncentration eller ej.