Ibland får jag underliga idéer. Tror de föds ur det faktum att jag tänker så satans mycket.
Idag. Som vanligt vägrade jag trampa min cykel när det är mörkt, så jag ledde den. Eftersom jag var trött och med en stark lust att bara vilja komma hem så fort som möjligt, gick jag där och funderade på hur skönt det skulle varit om jag bara kunnat svänga av in på vägen där den nya lägenheten ligger och slippa gå mera. Och där, satt min tankeverksamhet igång. Undran över hur mycket längre det är till Signalen än dit?
Så jag börja stegräkna. När jag kom upp i 320 gav jag upp. Vad skulle detta vara bra för? När tusan i livet kommer jag yttra:
-"Joru, om du struntar i att svänga av här vid Pizza Quick och istället går mot signalgatan och in i just den där trappuppgången kommer du att gå 859 steg sörru. Johoru, det visste du inte va? Ah ah? Tänkte väl det."

Det är bara så onödigt. Bara för att jag ska vara så dumt trogen mina små idéer. Som tur var så övervägde jag min envishet när jag gick där och räknade. Resonerade med mig själv och insåg att denna fakta aldrig nånsin skulle hjälpa mig någostans. Så jag gav upp. Kände mig duktig...som gav upp.