För att denna dag inte ska få sluta alldeles föör perfekt med tanke på det underbara vårväder som värmt upp Visby idag så tänkte jag gasta ur mig lite vuxensnack och agg mot de små nötter som förpestar vissa yrkesgrupper. Personer man har stor tillförlit till. Som man MÅSTE ha stor tillförlit till för att dagens samhälle skall fungera.
Men det begås ständigt tjänstefel i dessa kretsar. Så många att man blir rädd för att någonsin behöva bli sjuk eller i andra anledningar komma i behov av extra handtag och hjälp.

Hjärnan flummar ständigt runt frågorna om vad som är rätt och fel. Vad som är naturligt. Jag menar: De är ju människor. Precis som jag. Precis som du. Människor har dåliga dagar. Det blir fel ibland.
Men nej. Personer med så gigantiskt stort ansvar får nästan inte vara människor. De får inte göra några grova fel. De måste ju tjäna den respekt man känner/har känt fram till idag. Man måste ju få känna sig trygg i ett samhälle. Känna att man har folk att vända sig till. Man undrar mer och mer vart intagningskraven för specifika utbildningar håller hus, eller kanske snarare vart examinationskraven håller hus...

Läkare som hånar, skrattar och dumförklarar någon som i all sin sjuka försöker göra sig förstådd att hon inte mår bra? Poliser som tar dumma och inkonsekventa beslut? Det funkar inte.
Fine - människor är människor. Men det funkar inte som ursäkt. Jag står i en butik hela dagarna. Fastän jag kan ha en dålig dag får jag inte för en sekund vara butter och arg. Jag FÅR inte snäsa av en jobbig kund och säga åt henne att dra åt helvete. Nej. Jag får snällt stå där, le och tänka elaka tankar istället. Då borde väl för tusan en läkare kunna hålla sina små glåpord kvar i huvudet och hjälpa den som är nöd? En polis ska väl inte kunna bli så stressad (rädd?) att han/hon missbedömmer situationer? De ska ju vara övade till att tåla.
Äsch. Jag ger upp i mina tankar och går och lägger mig.

Jobba imorn. Hey ho.