Pappa (som egentligen inte tror på andligheter eller dylikt) påstår att det spökar i huset. Han har sett en flicka gå i trappen. Och en tant med grön klänning stå i hallen in till vardagsrummet.
I lördags när Andreas var här och åt berättade han om en händelse som inträffade en av de första gångerna Elin sov här. Hon hade precis somnat när hon började mumla saker som "de försöker ta kontakt med dig, men du märker inget" till Andreas. I just detta rum där detta hände bor och sover jag.
Det är tur att jag inte längre är totalt vettskrämd över tanken på övernaturligheter, utan mer fascinerad. Men det är klart. Mitt i natten är man ju inte alltid lika modig..

Det är ju ett gammalt hus, som knakar och har sig. Alla dessa ljud gör ju att man inbillar sig saker, men en sak fantiserade jag mig ta mig tusan inte ihop. Och det inträffade precis innan jag satte mig för att skriva detta inlägg.
Det bankade i en vägg på nedervåningen. Som om någon ville in någonstans. Tre bankningar, två gånger. Jag gick ner för att titta, men finns inte en själ i eller runt huset (förutom Ebba, som med sin lilla späda kropp inte riktigt är i stånd att hitta något att banka med så precist och så hårt).
Klart det ryser till lite i nacken. Kan man ju inte förneka...

Det är en lustig känsla jag haft ända sen jag var liten. Jag har alltid känt mig tryggare utomhus än inne i det här huset. Vilket är underligt, för det bör ju snarare rent logiskt vara tvärtom.