boxbeat

Enligt specifika källor lutar det åt att detta lilla snöoväder är starur nummero fem. Vilket då med lite gotländsk matematik leder fram till en summa av två återstående köldkalas.

Våren är knepig. En kamp mellan värme och kyla. Ett krig mellan Kung Vinter och blåsipporna i backen. Den här fejden är egentligen inte mer annorlunda än andra årstidsskiftningar men den känns mer markant. Trögare. Segare än kola.
Man går länge och funderar på om det kanske trots allt är dags för ett utbyte av den kvävande täckjackan till något lättare. Man sneglar upp i skyn flera dagar i rad för att bli riktigt övertygad om att den stora vårsolen har kommit för att stanna.
Efter många om och men vågar man sig ut med sin tunna tyglapp till ytterplagg med hopp om att man själv har segrat vinterkylan till döden.
Men det slår aldrig fel. Max en timme efter färden hemifrån öser snön ner. Gärna ska man ha gått till jobbet också. Så när man senare kilar hem känner man sig en smula (för att underdriva) korkad över att man lät sig luras där man trippar hem med sina finstickade fingervantar och solglasögon i jackfickan mellan alla andra smiliga, förutseende michelingubbar.
Jag ska sätta upp en regel, att inte slänga av mig vinterjackan till starur nr sju har lämnat Gotland. Och ständigt ha mössan i handväskan. Gärna ett par rediga tummvantar också. Och raggisar.

Idag är re-build-dag av renoverings-butiken. Underbart.