boxbeat

Jag och Mikaela brukar ju promenera de flesta dagar i veckan, så också denna.

Första klivet utanför dörren förde med sig upptäckten om att det duggade lite lätt. Och eftersom jag och min syster har stiftat en regel om att vi inte ska skita i traskandet, även om det regnar, drog jag upp dragkedjan på jackan och struttade bort till vår utsatta plats.

Första tjugo minutrarna var härliga, några uppfriskande stänk på huvudet bara. Men efter det blev plötsligt dropparna något större och mer frekventa än tidigare, så de sista tjugofem var lite lätt dyngblöta.

Det rann så mycket vatten från håret ner i ögonen att mina linser höll på att flyta bort, så med ett stängt öga, en ständigt torkande fingervante i pannan och en vägledande kamrat klarade sig den nyinvalidiserade sig hem.

Plus att jag gick och fönstergluttade en bit på vägen (med mitt fungerande öga) och missade att en stor vattenpöl låg elakt och vaktade vägen mitt framför fötterna på mig...eller snarare just där mina fötter plötsligt befann sig. Men hey, om man ändå ska vara blöt kan man ju vara det helt och hållet, man måste ju ändå byta kläder liksom.