Jag och Verran diskuterade igår hur nogranna folk är med saker de köper, eller kanske snarare den brist på kräsenhet vi själva besitter när det gäller inhandlanden.
Kunder kan komma in och skärskåda plaggen; byxan konstiga slitningar, sömmen på benet drar lite för mycket till vänster, det översta knapphålet sitter någon milimeter mer åt vänster än knapphål nummer två.
Jag bryr mig inte ett skit om mina jeans har en annan typ av slitning än sina likar, det gör dem ju bara mer speciella, one of a kind liksom. Det ju bara charmigt med lite skavanker!

Appropå det hela berättade pappa en kort berättelse häromdagen om sin arbetskolleka vars man råkat tappa en kulspetspenna i deras nya, fina trapp. Blev ett liten repa och hon gick tydligen omkring i över en vecka och klagade, tjatade och grämde sig över detta. Läskigt. För vad gör det egentligen i det stora hela? Trappan fick ju en egen berättelse, det sattes (även bokstavligt talat) ett märke på den. Även om sådanna saker som trappor är materiella ting vill man väl ändå att de ska ha sin charm och sin individualitet? Inte vara stereliserade och så rena att inte ens en person med bacillnoja skulle våga kliva i dem.

Det finns mängder med små (och stora) skavanaker här på polhemsgatan och ofta är det man stannar upp och funderar runt hur saker egentligen har kommit till, vilket gör det ännu mer spännade att bo här. Huset har en historia, hur underbart är inte det?