boxbeat

Trodde att jag skulle få en underbar helg ute på landet. Höstsol, långpromenader och härliga pratstunder med mormor. Det är bara att konstatera: Tiden har sin gång. Mormor är 83. Det är inte som förr, fastän det känns hårt att inse.
Jag har levt med ganska dåligt samvete sista tiden för att det var över ett halvår sen jag var ute, stannade några dagar. Och man vet ju aldrig när de går ur tiden, de gamla. Det kan vara idag, det kan vara imorgon, det kan vara om ett år.
Men när man väl åker ut och förstår att man har målat upp en bild som inte stämmer...fantasi-molnen om det där harmoniska lugnet börjar skingra sig, då känner man sig fruktansvärt blåögd. Jag vet ju hur allting egentligen är, bara låtsas att jag inte hör.

Men man får göra som pappa säger. Minnas de bra stunderna.