boxbeat

Jag har lite dåligt samvete.
Tvingade ut Mikaela på en joggingtur igår.
Efter cirka tvåhundra meters kutande fick hon kramp i ena vaden, skrek och sa åt mig att fortsätta.
Jag sprang vidare efter en noga koll att det var okej - hon skulle bara vila sen gå emot mig.
Kanske en kvart senare hade jag vänt och fortfarande inte sett till henne någonstans på vägen tillbaka.
Väl framme vid olycksplasten hittade jag min vingliga, haltande syster på väg hemmåt igen med världens bedrövligaste uppsyn efter att (tydligen) åtaliga gånger blivit sneglad på med ömkande blickar av alla passerande.
Sedan dess har hon haft ont och kan knappt gå. Haltar i takt och påminner lite grann om de där tuffa killarna i förorterna. Känner mig elak som tviingade henne o springa. Stackare.