Tänkte ge mig ut och jogga. Skitpepp var jag. Var så på att jag istället för att gå igång mig lite och vänta till mjukare terräng fick för mig att börja kuta på en gång. På asfalt. Efter kanske tio minuter (okey. två) så fick jag totalt jävla skitont i mina benhinnor.
Men i och med att man med den läckra "sport"-outfiten i form av löpartights och vindjacka tydligen köpte någon typ av hurtighets-personlighet kände jag mig plötsligt ambivalent i hur jag skulle agera inför denna oväntade situation. Helst hade jag satt mig på en bänk och sett bitter ut, men något sådant alternativ fanns liksom inte riktigt med på kartan.
Så jag gick på, och tänkte att det nog skulle gå över.

För det finns två typer av människor i sportuniform:
1. De som är totalt jättehurtiga och nästan skrattar och klappar händerna när de springer
2. De som när de köpte hela paketet trodde att energin och motivationen skulle komma som bonusgåva.

I vetskapen om att jag skulle bli hånad av mina andra balla söndags-fartiga människor om jag tappade speeden stretade jag på, i total pina.
Till slut blev jag arg på mig själv och började lunka långsamt (inne i skogen) och vände sen om i uppgivenhet.
Skit samma liksom! Varför bry sig? Tänkte till och med gå införbi Kometen och köpa en tröstätarglass för att demonstrera mina åsikter, men...ja, där gick gränsen. De två parterna känns motverkande på något vis. Där hade jag nog förlorat respekt för all framtid (yes, Gotland är faktiskt så litet).