boxbeat

Då har man efter en resandes dag äntligen landat i sängen (för några timmar sen, i och för sig).

Klockan fyra steg jag på båten och hamnade på grund av mitt ekonomiska sinnelags skull mitt i kaoset - snålheten köpte mig den billigaste typen av biljett : ekonomibiljetten, som således gav mig tillgång till det underbara valet av att sitta på en stol i den precis nämnda restaurangen eller hitta en plats på båtens fräsiga heltäckningsmatta.

Jag valde att satsa på det förstnämnda.

En sådan här procedur äger sin egen utplanerade strategi som i stora mått mätt kan generaliseras till alla vana färjeåkare.

Alla resenärer utan platsbiljett står som vildsint boskap och trycker i vänthallen.

I slow motion glider en snygg (ja de är alltid snygga) ung man in i sin uniform och trycker på en gömd knapp så att de automatiska portarna öppnas. På sekunden väller alla in. Trycker, pressar och knuffar undan alla potentiella fiender.

Efter en lätt lutande uppförsbacke, antagligen enbart för att reta de små stridsbenägna djuren, infinner sig det första valet som kan leda till ett avgörande: den vanliga trappan eller rulltrappan. Trappan är fri passage, det enda som hotar är ens egen muskelkraft att bära både sig själv och packning uppför avsatserna. Rulltrappan däremot, blir lätt överfull och ständigt skapas stopp på grund av pensionärer och deras osmidighet i att reflektera över att något annat medel än att stå still kan användas för att ta sig framåt. En smärre hörselskada hos den vägblockerande åldringen och ens taktiska val är förlorat.

Väl inne i båten är när ens sinnen riktigt sätts på prov. Nu börjar Hela Havet Stormar.

För den som enbart letar efter en bekväm sittplats är förstahands-valet att snabbt paxa en soffplats runt mittpartiet. För andra (själv ingår jag i denna kategori) är det inte enbart en mjuk sittplats som eftertraktas, utan även ett litet närbeläget elurtag till datorn. Då är antalet tänkbara platser avsevärt minimerade.

Som det idag skedde klev jag raskt in på restaurangscenen, genade genom mittpartiet och med tenktaklerna (ögonen) ute efter två magiska hål i väggen. Hittade passande nog ett under en av soffplatserna i mittpartiet. Score.

Dock hade jag inte tänkt att se mig om innan jag satt mig ner och hamnade därmed precis i skottlinje för restaurangbesökarnas matkö.

Hela resan bestod alltså av matos, femhundra småbarn som skrek efter något (choklad, film, coola dräkter, min dator) och alla andra 1400 personerna som prompt skulle äta under resan. Men - hade jag tagit mig tiden att väl granska mina alternativ, hade säkerligen elurtags-platsen gått mig förbi och jag blivit sittande på en obekväm stol mitt ute i havet med en död dator.

The rules are hard, just play them right and you to will get a good seat.

Just remember were you got it.

From the master.

(som ska förbättra sig till nästa gång så hon kan maximera sittplatsmöjligheterna)